Artrosen

I Morse blev det stressigt..Syrran hade bråttom att gå till gymet. Och sommartiderna på gymet, gör inte alls nåt utrymme för sovmorgnar för oss stackars tränare. Men väl där, kändes det väldigt bra. Tyvärr har mitt ena knä fått sig en krämpa. Plötsligt en dag, för några veckor sedan small det till i knäet..Inne i knäet, kändes precis som en gummisnodd, en hårtspänd gummisnodd, som small och gick av!! Gjorde så sketans ont så jag skrek i högan sky. Kunde inte stödja på benet. Min omtänksamma svåger plockade snabbt fram ett par kryckor. Och tur var ju det, för det gick inte att gå. Samma dag skulle jag iväg och hänga mina tavlor till en utställning. Min dotter och hennes pojkvän hade som tur lovat att hjälpa mig. Det slutade med att de fick hänga allt själva. Jag satt där snällt med mina kryckor och pekade och gav order hur det skulle hängas. Skönt egentligen för de gjorde det jättebra. Åkte till akutdoktor på kvällen som konstaterade att det var en spricka i minisken. Ont gör det alltså ännu i det sketans knäet. Syrran säger gladeligen att det är artros, som är ärftligt och som hon också fick i min ålder....och som våran far har. Hon är åtta år äldre än mig, och det verkar som hon myser när jag får nya rynkor och ont i artrosen som hon!! Skojar lite, för hennes artros har blivit bättre av motion och viktnedgång. Så jag ska ju såklart motionera. Hur sjutton ska det gå till nu när jag knappt kan gå. Min personlige gulliga tränare Terese, på gymet, sa idag att jag skulle ta det väldigt lugnt. Väl hemma skulle knäet läggas högt och bakas in i is. Jag gjorde det, och micrade mitt stresskaffe, som jag inte hann dricka i morse. Första gången jag micrade mitt övergivna kaffe faktiskt. Det var ingen fel på det, men min tanke gick återigen till åldern..Visst är det bara tanter som micrar överblivet kaffe?? Men åldern spelar ingen roll har jag hört, känner mig inte ett dugg gammal.
Vid vissa tillfällen känns det precis som man var 20 år igen. Inne i huvudet. Det är ju bara kröppen som blir lite annorlunda och knäna..och artrosen. Fingrarna börjar krokna lite. Känner när jag stått och målat länge att det domnar i armarna...men det är nog för att jag glömmer att ta pauser. När jag målar glömmer jag allt.Tid och rum. Det lustiga är, har jag kommit på, är att jag helst målar då jag inte har tid, eller just ska göra något annat. Och känner inte alls för att göra det jag ska göra, utan har bara lust att måla. Undrar varför det blir så. Att jag helst vill göra det jag inte ska...det är nog för att man inte vill styras. Vuxenbeteende, eller tantide'er...Nu var jag där igen..Åldern..Jag är nog lite ålders fixerad.'
Nu ska jag måla Bin, men jag väntar till jag känner för det, eller när jag måste göra nåt annat..